Som jag njutit av glädjen idag. För första gången på länge så vaknade jag och kände mig som mig själv. Den glädjen tog mig med lätta steg in till stan trots att regnet öste ner utanför fönstret. Som jag längtat. Såg min blick i spegeln och kände "där är du ju!". Det är nog det här som är belöningen i att våga vara i alla sorters känslor. Låta det tunga tynga en och låta det som behöver bearbetas ta sin tid. Det är det här som är belöningen i att våga vara ledsen, våga vara mörk i sinnet. Allt det där som jag inte riktigt vågade när jag var yngre. När allt tungt, mörkt och jobbigt stängdes av och sopades bort. Jag stänger fortfarande av ibland. Är inte immun mot det på något sätt. Men inte på samma djupa nivå och nu för tiden upptäcker jag - eller min coach Silje - det så jag kan konfrontera det. Åhja. Det var några osammanhängande ord rakt ut. Det jag vill säga är att fasen vad glad jag är över att känna som jag gör nu. Det har varit så förbannat mörkt och tungt ett bra tag. Länge faktiskt när man tänker på det. Hela förra året var ju mer dåligt mående än bra, även om stunderna av glädje var intensiva. Är stolt över att ha gått igenom det jag behövt på riktigt, inte backat jobbiga känslor. Tillåt mig att vara i allt som behövts. Jahapp. Har knappt något att säga, tur att det kom ut några ord ändå. Fint! Ni hör ju. Osammanhängande glada ord. Tack! Läs även: → Jag har alltså tappat hälften av mitt hår på några veckor
