Min dotter växer upp med separerade föräldrar. En verklighet som jag inte såg framför mig när jag gick där som gravid. Men nu när det är ett faktum så funderar jag mycket på hur vi kan göra det absolut bästa utifrån de förutsättningar som är. Vi pratar mycket om att familjer ser olika ut och sätter ord på de olika känslor som kommer och jag svarar så gott jag kan på frågor som dyker upp. Ju äldre hon blir desto mer kommer hon att förstå och fråga, såklart. Av det jag läst mig till så verkar det som att barn som växer upp med separerade föräldrar inte mår sämre än barn som växer upp med samboende föräldrar - förutsatt att det inte konflikter. Om jag förstått det rätt så är konflikterna det som skadar mest. Det viktigaste verkar vara att barnet förstår varför det blev som det blev. Så nu vänder jag mig till er. Tänker att vi tillsammans kan dela erfarenheter om att växa upp med separerade föräldrar. Vi är ju många som går igenom det här - antingen att vi skiljer oss och har barn ihop eller träffar någon som har barn sedan innan eller själva har vuxit upp i en familj där föräldrarna har separerat. Jag önskar att få ta del av alla era erfarenheter och tankar. Ni som växte upp med separerade föräldrar: Hur var din upplevelse? Vad gjorde den bättre eller sämre? Vad skulle du med den erfarenheten säga till någon i vår situation? Ni som lever som jag, som separerad med barn ihop med någon som ni inte längre är tillsammans med. Hur gör ni? Låt oss göra det här kommentarsfältet till ett forum för dessa tankar och känslor. För våra barn som växer upp med en annan familj än kärnfamiljen. Läs även: → Plötsligt var jag ensam
