Jag har bloggat sedan jag var tonåring. Började skriva på någon tveksam bloggsida när jag bodde i USA och jobbade som Aupair som nittonåring. Ett par år senare blev blogg en del av mitt yrke och därmed något som förändrade hela mitt liv. Att ha levt med en blogg genom hela sitt vuxna liv är speciellt, jag vet ju inget annat. Att dela med mig har varit så naturligt och självklart genom alla faser jag gått igenom de senaste femton åren. Bloggen som jobb har förändrats i rasande fart och mitt förhållningssätt till det har varierat beroende på vart jag befunnit mig i mitt liv och person. Under en period, någonstans mellan utmattning och graviditet, blev jag mer och mer grå och stundtals opersonlig för att några år senare, när jag levde singelliv, blommade ut och ville bjuda in till allt det nya. Under åren med bloggen har jag utmanats massor i privatlivet, mycket har rört mina egna processer, utmattning och framförallt involverat mig som person. Det har gjort att jag kunnat vara personlig och ganska obehindrat kunnat bjuda in till mitt känsloliv. Det senaste året har jag gått igenom saker som påverkat mig mer än jag kan uttrycka, men den här gången är det inte bara mitt. I en sådan situation är det svårt att blogga på som vanligt för förutsättningarna är helt annorlunda. Jag förstår att det har märkts, tro mig jag har själv kämpat med att försöka förstå hur jag i en sådan situation kan balansera mitt jobbs behov av det personliga och inbjudande med mitt privatlivs (och måendes) behov av extra omsorg och integritet. Det är en annan tid nu och jag kan med glädje börja hitta hem i bloggen igen. Det kanske tar en stund att landa, men det är en lättnad. Det är spännande att utforska hur jag som 34 åring vill och behöver blogga utifrån hur livet ser ut här och nu. Hoppas ni vill hänga med framöver! Läs även: Det här har jag ätit sedan sist
