Det händer att jag drabbas av tvivel och prestationsångest. Då tar känslan av hopplöshet över hela kroppen. Ingenting känns tillräckligt bra eller det minsta viktigt. Dessa stunder beslutar jag mig raskt för att vilja lägga ner allt jag gör. Sluta skriva, sluta blogga, sluta försöka bygga vidare på den här vägen. Det jag gör känns så trist och jag tänker att det vore smartare att göra som många andra, att testa någon spännande diet, lägga upp bilder på min (avklädda) kropp och fokusera mer på yta. Fast så är det ju inte alls egentligen. Egentligen vill jag fortsätta jobba med det jag tror på, för att det är så förbaskat givande och utmanande. Jag vill ju fortsätta lyfta hälsa som innefattar både kropp och själ. Hälsa som tillåter oss att vara mänskliga. Jag vill fortsätta prata om det som är jobbigt och obekvämt. Fortsätta påminna om att livet, och hälsa, är mer än nyttiga smoothies, gymselfies och prestationsinriktad träning. Oftast känner jag mig trygg i att det är tillräckligt bra, och att det också behövs. Tillslut så tappar min prestationsångest fart och även stunderna av hopplöshet brukar sluta bra. Mitt sunda förnuft kommer ikapp tillslut och jag får ny kraft att fortsätta. Men just idag känner jag mig ändå rejält svag och energin vacklar. Det känns ändå som att efterfrågan på yta och nakna kroppar bara blir större, som att fler lyckas bättre genom att ta den enkla (avklädda) vägen och att folk tycker att psykisk ohälsa är utjatat. Just precis idag och nu så vacklar tryggheten inom mig. Prestationsångesten rider mig en stund till.
