”Det känns som att allt står stilla” sa jag smått förtvivlad i telefonen. Känslan hade dominerat mig för länge. Hur mycket jag än ruckade och röjde och försökte komma loss så lyckads jag inte förflytta mig en millimeter från mörkret. Allt står still. Livet, jag, tiden, vardagen, rubbet. Om något så var känslan av att gå bakåt överhängande hur mycket jag än försökte nå det motsatta. Men en dag vaknade något till liv, först så smått att det knappt märktes. Jag noterade en försiktig ljusglimt i bröstet. Något började förändras inuti, långsamt men stadigt mot något ljusare. En välbekant känsla av kontakt med mitt innersta infann sig och jag hörde mig själv säga ”nu har jag inte gråtit på en vecka, det är stort”. Känslan inuti började bli välbekant när mörkret lättade mer och mer. Upptäckte att jag försiktigt börjat leka igen. Ljuset kommer nu. Livets nästa kapitel är brännande nära och jag är som nyfödd, mer än redo.Läs även: Försöker fortfarande hitta tillbaka
