Jag funderar på mitt år. Mitt 2019. Och jag behöver beskriva det högt igen för att fatta. För att ge mig själv någon slags mental kram i allt det här tunga som året varit. Jag inledde året med min hittills största karriärmässiga utmaning. Att börja spela in TV-programmet "Lyckomaten" för SVT där jag hade en, för mig helt ny, roll som programledare. I och med det här så pendlade jag mellan Stockholm och Malmö mellan februari till mitten på april. Varje gång jag kom hem till Stockholm var det fullt fokus på att jobba ikapp allt som hamnade efter när jag var borta. Och det viktigaste: ta igen tid med Edith. Jag minns pressen jag kände för programledarjobbet. Kunde inte alls tillåta mig att kliva i de skorna innan. Förstod inte hur jag förtjänat det jobbet. Men allt föll på plats när vi började. Samtidigt så var allt strikt hemligt, vilket alltid försvårar det eftersom mitt jobb till stor del går ut på att dela med mig av det mesta. Samtidigt så närmade vi oss en separation hemma med allt vad det innebär. Ännu en hemlighet med något av det svåraste man kan gå igenom som familj. Samtidigt så var jag frustrerad över vissa delar i jobbet. Det ledde till att jag sökte ny uppdragsgivare och signade med Aller. Sade upp mig från Bonnier. Och på mindre än en månad så tog jag beslutet om skilsmässan, sade upp mina fasta uppdrag för Bonnier och fick veta att vi stod utan kontor från och med september. Och jag(och Edith på mina dagar) bodde på syrrans bäddsoffa en lång period. Allt utan att kunna berätta, vilket inte är konstigt i sig men i det här jobbet (som ju mer är en livsstil) så tär det något fruktansvärt. Det är svårt att förklara, men det gjorde allt det redan vidriga ännu tyngre. Köpte ett nytt hem. Gick igenom en bodelning. Drog igång en renovering som jag inte riktigt fattade innan hur omfattande den skulle bli med att bygga ett rum till Edith, bygga om klädkammaren, lägga heltäckningsmattor i flera rum och själv (med hjälp av mina närmaste) måla hela lägenheten och helspackla två väggar. Och handla ett helt bohag och inreda. Samtidigt så har jag levererat material till kunder, börjat boka upp 2020, genomfört ännu en seglarresa med 30 deltagare, skrivit ca 12 blogginlägg i veckan, uppdaterat sociala medier, jobbat på så att säga - och varit chef och kollega till Elin, sörjt, ältat och försökt landa i det nya livet. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag gråtit på kontoret. Hur många gånger jag gråtit när Edith hämtats av sin pappa på söndagarna. Hur många gånger jag undrat hur fan jag ska ta mig igenom det här och jag har velat ge upp och lägga mig ner så jävla ofta. Känt att jag inte orkar en grej till med papper som ska skickas in någonstans, saker som krånglar, någon flyttrelaterad grej som inte klaffar, någon pryl som ska skickas tillbaka. För att inte tala om skammen jag kände när jag insåg att jag helt missat att registrera nytt elavtal två dagar innan tillträde av den nya lägenheten. 2019 har varit det hittills tuffaste. Det här året bor i mitt hjärta. Både för sorgen över att saker inte blev som jag trott, men också för stoltheten jag känner över att jag tog mig hit. Elin har tittat på mig så många gånger på andra sidan skrivbordet, skakat på huvudet och med ömhet i blicken sagt "jag fattar inte hur du pallar". Och det gör inte jag heller. Många gånger har jag inte pallat. Många gånger har jag gått lite sönder, samtidigt som jag känner mig mer hel än någonsin. Är det något jag varit det här året så är det modig. Och jag behöver skriva det för att förstå det. Både för att så många sagt det till mig, men jag har inte riktigt tagit in det. Men nu säger jag det till mig själv. Fan vad modig jag varit. Och jag har kommit en bra bit på vägen. Och jag börjar försiktigt närma mig grundglädje igen. Vet inte riktigt vart jag vill med den här texten. Kanske borde jag radera den nu och aldrig låta den se dagens ljus. Men tevattnet är varmt och jag har inget annat att publicera. Nu får ni det här, ord rakt ur mig hjärta. Nu gråter jag. Av stolthet och sorg samtidigt. Tack för allt 2019. Du prövade mig så jävla hårt.
