Tänker på det här med att värdesätta återhämtning. I torsdags var hela mitt väsen i uppenbart behov av vila. Det kändes direkt jag vaknade och höll i sig hela dagen. Till skillnad från förr så är det nu naturligt för mig att direkt prioritera det. Gjorde i princip ingenting på hela dagen. Runt fem landade jag i soffan i ett par timmar och bara fanns till. Filosoferade, blickade ut på himlen, lät tankarna vandra och bara var. Existerade. Postade ett inlägg om det på instagram och fick orimlig respons - missförstå mig rätt - jättefin respons (!), men det finns något orimligt i påminnelsen om att skita i allt och bara lägga sig rakt upp och ner i soffan ett par timmar får sådan enorm uppskattning och hurrarop. Det borde ju vara det mest naturliga i världen, att vila. Att pausa. Att göra ingenting. Men i vår värld är det något ovanligt, något som behöver lyftas fram och pratas om. För vi kör på så in i helvete. När vi ändå är inne på det - det är skillnad på att ligga i soffan och bara vara och att ligga i soffan och titta på en serie, scrolla eller ha ljud och intryck på. Båda kan absolut vara vila, men ger helt olika effekt. Läs även: Några tankar om att må bra
