Jag har alltid varit en morgonmänniska. När jag och min ex-man flyttade ihop påpekade han hur orimligt pigg och glad jag var i ottan. Mamma berättar om när jag var liten och ofta vaknade klockan fem, redo att käka frukost. Har alltid varit en vän av tidig morgon helt enkelt. Men så hände livet och plötsligt hittar jag mig själv uppe sent. Är sällan trött innan midnatt och vaknar aldrig i rimlig tid av mig själv längre. Har på något sätt blivit en kvällsmänniska och jag avskyr det. Jag förstår att utbrändheten lade grunden för den förändringen. Att få barn spädde på det ytterligare. Plötsligt var sena kvällar mitt andningshål. Den enda stunden som var bara min. Jag började sitta uppe lite länge för att få vara helt själv och ladda i tystnaden. Pandemin har inte hjälpt mig tillbaka till morgonmänniskan direkt. Imorse vaknade jag åtta efter att ha lagt mig strax efter midnatt. Häromkvällen var jag uppe till halv två. Jag Vill Inte Ha Det Så. Drömmer om att hitta tillbaka till morgonmänniskan inom mig. Lägga mig vid tio och kliva upp strax efter klockan 06. Jag mår bättre så. Får ut mer av dagen och är mer tillfreds där. Det här är vill jag lägga fokus på i höst. Göra vad jag kan för att komma tillbaka till tidigare morgon och sluta vara uppe halva nätterna. Det är en del av det jag vill ge mig själv den här hösten. Läs även: → Känslan av att livet kommer tillbaka
