Det var söndag och Edith hämtades av sin pappa. Plötsligt var jag ensam. Någon frågade hur det känns att inte få ha Edith jämt längre. Hur kan man ens beskriva den känslan. Det känns vidrigt. Det är det absolut svåraste i en separation. Har inga bra svar. Försöker nu att bara hantera det. Många skriver att man vänjer sig och till och med kommer till en plats där man uppskattar det. Det känns som en evighet bort. Men det är fortfarande så nytt. Kanske kommer det en dag då jag känner så. Nu försöker jag bara att ta mig igenom det och hantera det. Nu låter jag mig vara ledsen och använder ångesten till att göra klart här hemma, försöka omvandla den till någon slags energi. Motivationen att göra färdigt vårt hem är stark. I söndags tvekade jag länge men gjorde sedan klart den förbannade klädkammaren (som jag egentligen är så glad för) genom att måla skiten. Har fasat för det av den enkla anledningen att jag inte känt att jag orkat. Men att bara sitta och vara ledsen en hel söndagkväll kändes värre så då fick det bli målning. Snart är det så gott som färdigt! Min heltäckningsmatta har kommit på villovägar men så snart den kommer rätt så är det bara att lyfta in byråerna och börja packa upp kläder. Så förbannat glad för det. Läs även: → Utan att överdriva så hände allt på en gång
