Den här texten skrev jag ungefär ett halvår (tror jag) innan jag blev sjukskriven för utmattningsdepression. Det gör ont i hjärtat när jag läser den och förstår att det är jag som skrivit den, att känslorna och frustrationen är min. Att den handlar om mig. »Nacken känns lika tung som fötterna som inte går att lyfta. Huvudet känns olustigt opassande på huvudet och ögonen hotar att ramla ur skallen. Jag känner mig omedveten om klockan, märker inte att tiden passerar och att jag inte har ändrat ställning. Fem minuter passerar, siffrorna växer och jag sitter kvar. Kroppen väger ton och bly utan slut. Jag kan knappt flytta handen för att lyfta telefonen. Vill kasta saker i golvet. Känner hur jag andas fast det inte märks. Stirrar utan att se. Jag känner mig mörk i tanken och vill skrika. Försöker pressa ur mig tårar men de vägrar komma. Tänker att ett sådant här tillfälle passar bra till att på riktigt dunka huvudet i väggen för första gången. Märker inte hur timmen passerar och att jag nu sitter i mörker. Orkar inte tända lampan. Mår inte bra. Vill ha hjälp men vet inte hur man gör. Känner mig delad, som två olika utan vettig själ. Hittar ord jag aldrig skulle ta i min mun, vill inte erkänna min svaghet för världen. Äter fast jag inte orkar. Pannan värker, vill koppla av med en film men orkar inte flytta den alldeles för tunga kroppen. Kommer ingenstans. Vill bara lätta i sinnet och klamra mig fast. Kim gick till jobbet och jag grät fyra tårar, försöker pressa fram fler men de fastnar lätt när engagemanget brister. Jag sitter här och väntar. Väntar på att han ska komma tillbaka och passar på att förakta mig själv. Jag föraktar mig själv för att jag inte kan ta mig samman. Försöker sopa ihop kroppen och i alla fall tända en lampa. Känner hur patetiskt det är att sitta i mörker som en falsk invalid. Jag är fast i min kropp nu. Kroppen som är så tung. Vill bara skrika. Kan inte sluta trycka ner tangenterna. Känner mig som två personligheter. Finner ingen mening med att försöka vara glad. Vill bjuda in vänner men vågar inte låta dem se mig såhär. Vill inte visa mig svag. Vill bara gråta men orkar inte pressa fram mer än fyra ynkliga tårar. Slutar skriva och sitter som paralyserad. Inser hur sjukt det ser ut. En helt vanlig tjej sitter paralyserad i soffan med stelnad blick utan att märka hur hennes liv passerar. Samma tjej vill leva det glada livet, inte bara sitta och stirra. Nu spenderar hon alldeles för mycket tid med att titta utan att se. Vill inte vara ensam. Den tunga kroppen fortsätter att ignorera försöken att resa sig. Så har ytterligare en halvtimme av hennes liv passerat. Fortfarande stirrande i mörkret.« Foto: Erik Dilexit
