Kände mig helt off imorse. Trött, sliten, seg och ärligt talat ganska slut. Det är en intensiv tid som ni vet och efter förra veckans sjukstuga då lillan hade 40 graders feber och därmed ammade sig igenom dygnen är jag extra sliten. Det finns få eller ibland inga pauser i vårt liv nu för tiden och idag kände jag att det tog ut sin rätt. Tack och lov har jag lärt mig att det inte är mycket att vänta på utan viktigt att hitta en lucka att fylla på direkt. Den här gången blev det genom att lämna Evy hemma med Tareq och ta Edith till fotbollsträningen. Trots iskall fotbollsplan i totalt mörker så njöt jag av att strosa runt i 75 minuter. Bara jag, ingen som behövde mig, ingen som avbröt mig, ingen som behövde bli buren, ingenting jag tvunget måste göra. Så oerhört välbehövligt och hur fjuttigt det än kan låta så var det otroligt välgörande. Den lilla stunden gjorde att jag kom hem med ny energi, vilket som alltid påminner om att även det lilla gör enorm skillnad <3
