Klockan är 12.41 och jag äter frukost. Låg i sängen till halv tolv och har en skön lunk i kroppen. Är lätt frustrerad över att lunken har sällskap av den där känslan av att "hela dagen redan gått", men försöker att parera och låta lunken breda ut sig. Har inte haft någon riktig semesterkänsla den här sommaren så kommer den nu är den välkommen, trots att det bara handlar om en helg. Hade planer om att ägna helgen till att måla listerna gröna och ljusgrå men så kom värmeböljan och det enda rimliga är att köpa goda saker från bageriet och cykla till Hellasgården. Det blir en dag med en bok, eget sällskap och bada från klipporna. Första gången den här sommaren. Var där även igår kväll och tog ett spontant nattdopp, kommer leva på det länge. Det är stunder som de där som får mig att känna mig levande. Att få ett infall och sticka iväg för att nakenbada när solen gått ner. Andra stunder när jag känt mig levande den senaste tiden: När Edith tittade mig i ögonen och sträckte ut sina armar och sa "mamma du är min goseplutt" och skrattade så där som barn gör, så det kittlar i hela kroppen. Finns det något vackrare. Barnskratt <3 När jag kom hem till min lägenhet efter flera veckor borta och fylldes av ett rus - rus av tacksamhet, hemmakänsla, tänk att det här är mitt och glädje. Ja hörni. Nu är klockan 12.52. Jag ska packa ihop, brygga mer kaffe och shoppa loss på bageriet. Önskar er en snäll dag! → Kan man vara nöjd med att bara springa 2 kilometer?
