Tänk om någon berättat för mig för ett år sedan att jag skulle äta min frukost sittandes på en vitmålad trästol i en lägenhet som bara är min. Att jag och min dotter skulle bo i ett eget hem med grönmålat tak, fyrtiofem tavelramar på hallväggen och utsikt över slalombacken. Tänk om någon berättat för mig för ett år sedan att jag skulle vara 32 år och skild. Att jag själv skulle kasta omkull mitt liv helt och börja om. Att det nya decenniet skulle innebära ett helt nytt kapitel i den där boken som kallas livet. Tänk om någon skulle berättat för mig när jag låg där och i höstas och kippade efter luft för det sved i lungorna av all gråt - sorgen över att inte alltid få vara med sitt barn - att det kommer en dag då det känns på ett annat sätt. Ett sätt som är lättare. Det kommer alltid att göra ont, men det kommer göra ont på ett sätt som går att förhålla sig till, att leva med. Tänk om någon sagt till mig när jag var så sjuk i utmattningsdepression att jag knappt tog mig ur sängen på en hel dag, att jag en dag skulle leva ett friskt liv där jag är i kontakt med mig själv, att jag tillåter mig att vara den jag är, att jag är mamma och chef, att jag vågade gå igenom en skilsmässa och att jag fortfarande driver företaget jag startade för tio år sedan. Tänk om någon sagt till mig när jag tvivlade på om jag någon gång skulle våga bli gravid med tanke på att jag var så utbränd, att jag en dag skulle få uppleva att min tvååriga dotter lägger armarna om min hals och säger "jag älskar dig mest i hela världen min lilla gumsegumma mamsemamma" och pussar mig på båda kinderna, först höger sedan vänster. Är så förbannat rörd nu.
