Min dotter fyller fem år i höst. Sedan hon kom till världen 2017 har jag levt flera liv än jag trodde var möjligt på så kort tid. När hon kom - kärnfamiljen, relativt nygift och på väg till större boende. När hon fyllde två - nyskild och singel för första gången sedan tjugoårsåldern. Nu när hon fyller fem - bonusfamilj med min kille. När jag blickar tillbaka förstår jag inte hur allt gått ihop. Hur jag hittade kraft i allt det svaga som var jag efter en krävande förlossning, driva företag i kombination med bebistid och ny mammaroll, vara chef och kollega till min heltidsanställda projektledare, ha en utmattning i bagaget och sedan gå rakt in i en skilsmässa, bli ensamstående mamma och börja om.Tid har gått, sår har läkt och nu är en annan tid. Jag vet att de fem åren förändrat mig i grunden på bästa tänkbara sätt. De fem åren har fått mig att inse hur förbannat stark jag (vi alla) är. Att vi besitter sådan enorm kraft inuti, betydligt mer än vad vi tillåter. Jag har tvingats kliva ur gamla destruktiva mönster och utmanat allt jag trodde på för att ta mig igenom de senaste åren – livet har bjudit på betydligt mer skit, glädje, utmaningar och överraskningar än det nämnda ovan och vissa stunder har jag stångat mig blå för att orka med. Men är det något jag önskade innan allt det här så var det att känna mig levande och herregud vad det infriats – på det allra finaste och kärleksfulla sättet och på det djupaste mörkaste sättet. Livet känns och livet är i oss hela tiden. Jag blickar tillbaka på de senaste fem åren och känner stolthet. Att våga byta riktning och ta beslut som ledde mig in på andra vägar än de utstakade är det svåraste och mest utmanande jag gjort. Jag vill fortsätta leva precis så. Ändra riktning, bryta upp, förändra, utvecklas, prova nytt, utforska, lära mig och kastas ut. Är för evigt tacksam för att jag vågade.
