Jag sjönk ner i soffan efter en alldeles för lång varm dusch. Trots värmeböljan hade kvällen svalnat så pass att en varm dusch var på sin plats. Han lade en hand på min axel och masserade den. Frågade vad jag skulle blogga om och funderade på förslag för att hjälpa till när jag sa "ingen aning". Hans hand fortsatte att massera axeln, inte för att jag hade bett honom utan för att vi båda njöt av det. Det är något med den där spontana beröringen som är så innerligt kärleksfull. Viljan att ge någon sina klappar är något av det finaste som finns. Det pratas mycket om kärleksspråk och visst har det en poäng, framförallt att lära sig varandras. Men jag vill ändå tro att våra kroppar kommunicerar med varandra mer än vi vill tro (eller erkänna). Oavsett kärleksspråk och moderna uttryck så tror jag att en kropp som automatiskt drar sig mot en annan kropp, bara för att vilja vara nära om än för en sekund är tydligare än allt annat. En strykning på ryggen. En snabb kram. Varma händer på spända axlar som stannar till för att massera. En hand som fångar ens egen eller rent av liten klapp på arslet. Det är något innerligt kärleksfullt med den spontana beröringen, det ska jag skriva om svarade jag, och gjorde det.
