"Idag, har varit en dag" skrev jag på en insta story och syftade på dagens emotionella bergochdalbana. Vissa dagar är sådär, högtlågtdjuptuppnerochallt på en gång så att säga. Kanske hormoner, kanske livet, kanske allt eller ingenting. Det jag vet är att jag tackar mig själv för att numera möta det som är istället för att ducka. Det får vara som det är, vilket är all skillnad mot tidigare. Det är något jag aktivt försöker lära min dotter. Att det alltid är okej att känna som man känner. Att kroppen vet. Att man inte är sina känslor men att känslorna behöver få existera. Att möta det som är. Nu sitter jag här, på en betydligt behagligare och hoppfullare plats emotionellt och mentalt än när jag mötte gryningen imorse med tungt sinne. Som jag och min poddgäst Johanna Hector pratade om i avsnittet vi spelade in igår: Kraften som finns i att tillåta sig. Oavsett om det är att tillåta sig att vara hela en själv, att tillåta sig att njuta av livets olika delar, tillåta sig att känna som man känner eller vad det än må vara. Tänker ibland att vi så snabbt får lära oss motsatsen, att hålla igen. Nu när jag tänker på det, helvete vad vi belönas för att hålla igen. Hålla igen på personligheten för att inte ta för mycket plats, hålla igen på maten för att tänka på figuren, hålla igen på vad man berättar för att inte uppfattas som skrytsam, hålla igen hålla igen hålla igen. Låt oss ge oss själva betydligt mer Tillåta. Tillåta livet. Läs även: Mer om valda sanningar!
