Tusen tack för det varma välkomnandet till Femina! Är så glad över att få flytta över. Skrev på avtalet mitt i semestern så jag har varit mer än redo. Måste bara beskriva hur det här senaste halvåret varit. Det har varit så enormt utmanade och förbannat tufft. På många sätt har jag mått skit och på många sätt har jag haft roligare än på länge. Har både varit på botten och varit inspirerad och utvecklats. Det är ingen överdrift att säga att allt hände på samma gång. Våren ägnades åt att pendla till SVT i Malmö för att spela in Lyckomaten. Strax efter det fick vi veta att vi behövde byta kontor då de vi hyrt av i tre år skulle flytta till Täby. Samtidigt så kände jag starkt för något nytt för bloggen så kontaktade Aller Media vilket resulterade i att jag skrev på för Aller och Femina och sade upp mig från Bonnier och amelia. Samtidigt så togs beslutet om skilsmässan. Strax efter köpte jag en lägenhet. Och så kom allt praktiskt som man fullkomligt drunknar i (allt från flytt, bodelning, skaffa elavtal och allt sådant där x1000) i en separation. Och samtidigt så kunde jag inte berätta om något av det. Vilket kanske inte är så märkligt i sig, men när ens jobb är att berätta om sitt liv så blir det så väldigt tärande när hela livet ställs på ända, både privat och professionellt, och att då hålla allt för sig själv och att försöka hitta annat att skriva om och försöka hantera allting, och vara mamma, vän, chef, kollega. Fy helvete vad svårt, jobbigt och energikrävande det har varit. Lättnaden jag kände när jag kunde börja berätta går knappt att beskriva. Har länge haft en målbild i huvudet: Att jag sitter i soffan i min nya lägenhet, Edith sover i min säng och jag kan slappna av och låta allting komma ikapp. Igår var jag nästan där. Satt i soffan i min nya lägenhet och Edith snusade i min säng. Men kan inte släppa fram allting riktigt än. När jag kommit lite mer i ordning och alla papper, avtal, fakturor osv är i ordning och flyter på - då ska jag sätta mig där och bara vara. Och känna stolthet över att jag tog mig igenom det här året på något märkligt sätt. Och att jag klarade av det utan att bli för trött och nära riskzonen för utmattning igen, något som legat nära i tanken hela tiden - hur trött kan jag bli utan att det är farligt för mig. Jag är inte framme än. Men redan lättad.
