Nu har vi bott här i strax över två år och varje dag när jag är ute och rastar mig så slås jag av samma omedelbara tacksamhet över att det blev precis såhär. Att det blev just här som vi skulle slå ner rötterna och bygga bo på riktigt. Att vi flyttade från stan. Att vi får leva så nära naturen, havet, sjöar, naturreservat och framförallt, i det drömmigaste jag kan tänka mig: Skärgården. Tänker ofta på det, hur den här flytten förändrat mig i grunden. Hur hela min själ hittade hem av att bo så nära allt det lummiga. Det gör något så oerhört välgörande att varje dag kliva rakt ut på klippor och blicka ut över havet. Att se himmel, trädtoppar och solnedgångar så nära inpå. Jag kan inte beskriva det mindre klyschigt än att naturen har grundat mig och att jag mår så ofantligt mycket bättre av att bo i och nära naturen - och då visste jag inte ens att jag mådde sämre av att bo i stan, det märktes först när jag flyttade hit. Skillnaden inombords är enorm. Två år av daglig tacksamhet när man går utanför dörren, det gör ändå något fint med en.
