För mig innebär den här perioden att jag sänker tempot och omfamnar allt som känns mjukt och omtänksamt. I praktiken så betyder det att jag jobbar mer hemifrån de dagar som fungerar, att jag låter bli att planera kalendern full med aktiviteter och socialt häng. Att jag lämnar utrymme till obokad tid. Att jag låter bli att dra igång nytt. Lägger mig tidigare om kvällarna och sover något längre på morgonen de dagar Edith är hos sin pappa. Är något mindre social än vanligt (eller tvärtom de dagar det behövs) och lyfter bort eventuella förväntningar om att jag ska uträta stordåd och kötta på just precis de här veckorna. Lyssnar in vad som behövs och försöker följa det så gott det går utifrån de förutsättningar som finns. Sover ikapp när möjlighet finns och väljer det som känns återhämtande framförallt. Låter dagsformen bestämma hur jag rör på mig och sitter en kvart på kvällen med mig själv. Jag har inte riktigt tänkt på det men jag har sådana här perioder då och då. Den här gången är den mer omfattande, andra gånger är det kortare. Att ge utrymme till att komma ikapp mig själv när det varit mycket är en av livets, hittills, viktigaste lärdomar. Spring snabbt, lev fullt, stanna upp däremellan, vårda det som är. Läs även: Livsfas läkning pågår
