Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag pratat om att återvända till stallet de senaste 18 åren. Hittade ett gammalt blogginlägg från när jag var tre månader in i min sjukskrivning för utmattningsdepression, till och med då var längtan efter hästarna så stark att jag trodde att det kunde hjälpa mig i läkningen. En god tanke men då omöjlig eftersom jag bodde i Hammarby Sjöstad och alla stall låg lång bilväg hemifrån, en kombination som var omöjlig i mitt tillstånd. 18 år har som sagt gått sedan jag sadlade av för sista gången. Då hade jag levt för hästarna i ett decenium och spenderat mängder med tid i stallet. Jag gick på ridskola mellan 8-12 års ålder, sedan fick jag ta över ett gotlandsruss av min tremänning. Efter det fick jag spendera en sommar på en stor hästgård och spenderade hela sommarlovet där från morgon till kväll. Sedan ny foderhäst och sista året hjälpte jag min dåvarande killes mamma med hennes häst. Jag plöjde varenda hästbok som fanns och fantiserade om ett liv som jockey. Klipp till att livet hände och jag flyttade ut i världen. Först USA, sedan Oslo och till sist Stockholm. Jag träffade min ex-man, startade eget företag, gjorde karriär, fick barn och allt det där som hände mellan 20-30. Stall och hästar kändes väldigt avlägset. Så kom sommaren 2023 och vi flyttade till vårt hus. Jag började fatta att området vi flyttat till var något alldeles extra. Gick varv efter varv i naturreservat, skog och längs havet och hittade hästar. Vi bodde numera nära hästar?! Hittade ridskolan som visade sig ligga 9 minuters cykelväg från oss så jag hade inget annat val än att lämna en intresseanmälan. Sommaren gick jag hade det i bakhuvudet men hörde mig själv säga att tiden för hästarna är inte nu, men jag längtar, men inte nu. Så tog universum tag i det. Pling! Ett mail med ett erbjudande om en ledig plats! Trots att jag försökte säga att det var för dyrt eller att tiden kanske inte är nu så kunde jag inte tacka nej. Jag behöver hästarna i livet just precis nu. Jag behöver vad det respresenterar och vad det får mig att känna. Jag behöver glädjen det skänker och känslan av att vara totalt närvarande och göra något för bara mig. Så jag accepterade platsen, både för att det kändes så rätt att komma tillbaka till ett älskat intresse - men också för att hela själen behöver något som får mig att känna prick såhär. Jag blir så in i i bänken stärkt av det, som människa och allt. Unnar mig! Läs även: 2023 i ord och bild
