Den här veckan träffar jag coola Joanna Swica! Jag upptäckte Joannas sociala medier i och med den fruktansvärda cykelolycka som hade kunnat kosta henne livet i somras. Vårt samtal kommer att handla om dödsångesten och hur olyckan, tillsammans med det livet krävde av henne i våras, pushade henne till att ta beslutet som förändrade allt. Joanna berättar även om strategin hon har för att inte bli dömd som hård och om varför hennes nära vän hatade henne första gången de sågs. Det och mycket mer i veckans avsnitt av Ofiltrerat! "Jag var med om en cykelolycka i slutet av sommaren och fick en brutal dödsångest av den. Jag skulle vara sjukskriven i åtta veckor men kom tillbaka efter två. Körde Ironman efter fyra. Jag står ju för det men jag rekommenderar det verkligen inte. Jag hade inget stöd från min omgivning eller mina läkare. Men jag visste att om jag inte gör det så kommer jag aldrig tävla igen. Jag var tvungen. Lite som när man trillar av hästen, upp igen. Jag var tvungen att göra det för mitt mentala." "Jag slickade asfalten med mitt ansikte. Det sa läkaren direkt, du hade varit en grönsak eller så hade du varit död för hjälmen var ju i två delar. Det skakade om mig ordentligt, men inte där och då. För där var jag bara "nu jävlar, nu tar vi oss igenom det här" men när jag kom tillbaka till jobbet, då kände jag att om jag inte ändrar något i mitt liv nu så kommer jag gå under. Du vet när allt bara kliar på kroppen, jag höll på att krypa ur skinnet. Och då sa jag till min chef, vi måste sätta oss ner och ta ett samtal." "Jag fick en nervsjukdom, där nervsynapserna dör. Det är en på hundratusen som drabbas och givetvis var det jag. Det är så roligt, jag har ju aldrig haft influensa eller ögoninflammation, vattkoppor, nej ingenting sånt och jag är sällan sjuk. Men när det väl händer, då smäller det på. Så jag fick den. Det började som en hjärnhinneinflammation, de symptomen. Men det blev som att kroppen stänger av. Tänk dig att du har ett höghus, så ser du hur varenda plan stängs av och blir mörkt." "När jag växte upp var jag inte så jättepoppis i skolan men jag hade alltid vänner. Men inte jättepoppis. Jag har ju alltid haft en stark känsla av att jag alltid har varit lite i ytterkanten. Du vet när man aldrig riktigt når fram, ända fram. Det där när det bara aldrig riktigt går ända fram." Lyssna direkt här nedan eller där poddar finns!
