I veckans avsnitt av min podcast Ofiltrerat möter jag fotbollsstjärnan Petronella Ekroth. Jag visste inte vad jag skulle förväntade mig av vårt samtal, men verkligen inte det som kom. Petronella öppnar för första gången upp och berättar sanningen om sitt år som fotbollsproffs i det italienska superlaget Juventus. Hon berättar om mobbingkulturen som bröt ner henne, utskällningarna på träningarna, den psykiska misshandeln och att hon grät varje dag. Hon berättar att spelarna bryts ner utan att tas omhand och att hon, trots att hon landat hemma igen fortfarande mår riktigt dåligt. Hon jämför krisen med en utmattning och har svårt att förstå hur hon ska bli glad igen. Jag kan inte beskriva hennes avsnitt mer än såhär. Ni får lyssna själva. Det är så berörande. Tack starka modiga Petronella för att du vågar berätta det här ♥ "Det känns lite som att man är i ett fängelse. Man kan inte heller riktigt göra allting man vill och då blir det lätt att man får visa en sida av myntet. Men det finns så mycket mer som döljer sig bakom som man tyvärr inte kan prata om eller visa och så vidare." "Man är väldigt begränsad i olika saker. Vissa saker får man inte göra och vissa saker är okej att göra. Man känner lite att man kanske tappar sig själv i det också. Vem man är och vad man kan göra, vad man får göra. Det har varit tufft." "Tränaren valde ut några spelare, där jag var en av dom lite från och till, som fick extremt mycket skit. Då kunde det vara mitt i träningen, stanna upp hela träningen och bara står och liksom skriker en i ansiktet vad man gör dåligt. Inför alla andra." "Det var så många gånger jag stod och tittade ut över mitt lag och bara kände, det är ingen som mår bra här. Det är ingen som tycker att det här är kul. Man ser ju det på prestationen också. Jättetråkigt." "Jag mår bättre och bättre för varje dag men jag märker ju också att det här sitter i. Och det sitter mycket djupare än vad jag trodde att det gjorde. Det har ju varit det tuffaste året någonsin i mitt liv. Jag har gråtit nästan varje dag. Har ringt hem och det är klart att det har hjälpt jättemycket men när man känner jag är en börda nu för min familj för att det är så, det känns som att jag bara, det är så mycket liksom. Och jag bara gråter och det är så jobbigt och det enda jag vill göra egentligen är att åka härifrån. Men så blir jag också såhär, nu har jag skrivit ett år här och jag försöker se det här i ett längre perspektiv att det kommer, om inte det hjälper mig så kommer jag kunna hjälpa andra." Lyssna där poddar finns eller direkt här nedan ↓
