Fantastiska Sabina Decireé gästar veckans avsnitt Ofiltrerat! Vi möttes i studion och vårt samtal berörde mig på djupet. Sabina har varit med om så mycket trots att hon är så ung. Hon berättar om att hennes mamma, som dog när hon var 11 år, kunde ligga i hennes famn och säga att hon ville ta livet av sig. Hon berättar att hon aldrig gråter framför någon, att hennes pappa misshandlade hennes mamma när de levde ihop och att hon trots alla extensions, lösnagar och lösfransar ändå aldrig kände sig fin - så hon rakade nyligen av allt hår i någon slags kris. Hon berättar också om den ofrivilliga pausen från allt när hon i höstas inte orkade mer, hon slutade fungera. Är det något avsnitt ni ska lyssna på så är det detta! Lyssna direkt här nedan eller där poddar finns! "Hon var alltid sjuk under hela mitt liv. Men det var med psykiska problem. Hon kunde prata om att ta sitt liv och hon mådde väldigt dåligt. Och det har jag även kunnat läsa nu i efterhand i soc-papper och polisrapporter och allt möjligt. Jag var ju hennes enda person ändå på något vis. Vi var varandras personer. Så hon kunde ju gråta i min famn och säga att hon inte ville leva längre. Men hon la alltid till att, jag skulle aldrig göra det för jag skulle aldrig lämna dig, men att hon ville, att hon inte ville leva. Och att hon kände sig så ensam. "Jag har aldrig ringt en vän, eller någon när jag har varit ledsen. Aldrig i mitt liv har jag ringt någon när jag varit ledsen. Jag har bara brutit ihop på begravningar av nära och kära och min mormor, när hon fanns i livet så var hon en person som jag kunde gråta inför. Men annars, annars händer det aldrig. I vissa perioder gråter jag jättemycket, varje dag. Och man vill ringa någon, man vill att någon ska hålla om en. Men det har aldrig hänt mig. "När jag öppnat upp om den här rädslan om att inte bli älskad. Och att aldrig träffa någon som älskar en. Just kring att försöka, eller dejta eller träffa människor och ändå känna att man alltid blir bortvald och att man är oälskvärd. Vem ska vilja ha mig? Det är väldigt läskigt för mig att dela med mig av det, just för att jag vill ju alltid framstå som en stark, ung, självsäker tjej. Till stor del så är jag det men bakom den fasaden finns det också en person. En människa som bara är rädd ibland att vara ensam. Att ingen ska välja mig. Att jag inte ska vara någons person. Att jag inte ska räcka till, inte vara fin nog, inte vara rolig nog, intressant nog." "Jag var så himla trött på att inte känna mig fin nog. Att inte känna att jag var fin, eller är fin som jag är. Att ha spenderat, speciellt sedan jag började jobba med sociala medier, så mycket tid och pengar på naglar, extensions, fransar och fransförlängning och allt sånt där. Och aldrig känt mig fin ändå. Det räckte liksom aldrig till. [...] Jag kände mig så instängd. Och hade också träffat en kille, eller flera, men specifik kille under den här perioden. Och det hade slutat ganska illa och jag kände mig bara, som sagt, ingen kommer älska mig. Vem vill ha mig, det spelar ingen roll om jag håller på med allt det här. Fixa håret och håller på, sminka mig och fixa naglar. Utan han vill ändå inte ha mig, ingen kommer ändå vilja ha mig."
