Försöker formulera några ord om stillhet. Om hur jag längtar efter stillhet och om hur magisk den är. Om hur svårt det kan vara att uppskatta den och så lätt att ta den för given. Det blir såklart extra påtagligt att den behövs eftersom den inte finns just nu. Varje dag känns som ett race där allting går i hundra nittio från att Evy väcker en med full speed till att man till slut kraschlandar i sängen och känner aah, nu slappnar jag av för första gången idag, vad gött, klipp till att sömnen tagit en. Men stillhet är en undervärderad vara. Något vi borde prioritera, bevara och värdesätta betydligt mer än vi gör. Själv känner jag alltid att det är i stillhet som magin händer - när jag får utrymme att bara vara, göra ingenting och framförallt vara själv. Då lossnar det inuti. Saker faller på plats, tankar flödar fritt, idéer rätas ut och rötterna till vem man är och vill vara fördjupas. Stillheten lägger grunden i välmående på ett sätt som få saker gör. Intressant kontrast mot allt vi får lära oss som handlar om att ständigt göra mer för att må bra. En bild från min första bok "PT-Fias tio i topp" som gavs ut 2015. Stillhet i Dalarna <3
