Igår gjorde jag precis det jag borde när stressångesten hägrar: avbokade mina PT-kunder, alla måsten och spenderade dagen med det som föll mig in för att få ytterligare en dags återhämtning. Det var oerhört jobbigt att avboka och det dåliga samvetet visade ingen nåd men jag insåg att det hjälper inte att fortsätta plöja. Jag är ingen superwoman hur mycket jag än skulle vilja, bara helt vanliga fia som älskar sitt jobb. Idag vaknade jag med ett lugn som inte funnits på evigheter. Jag känner ett sug efter att blogga en stund, känner mig lite tryggare i min egen förmåga och kroppen har återfått lite styrka. I vanliga fall hade jag nu trampat gasen i botten och glatt friskförklarat mig från stressen och kört vidare. Men idag tar jag ytterligare ett andetag och inser att det är nu jag måste bryta det mönstret och tvinga mig själv till att fortsätta ta det lugnt och starta sakta men säkert. ,. ett litet steg fram är så mycket trevligare än två fram och två bak. .
