Känner en sådan tomhet och har svårt att uttrycka mig. Fascineras över att en del verkar kunna släppa och leva prick som vanligt nästan direkt. Jag har inte den förmågan. Vill knappt träffa folk, vill prata om det som hänt, få ta del av information, lyssna på nyheterna och försöka förstå att det faktiskt hände. Jag var inne i jobbet när min vän skrev och frågade om jag var ok. Sedan följde timmar av att få kontakt med alla man känner och få bekräftat att vi är okej. Jag hoppas innerligt att alla era nära och kära är okej. Det som hänt är så fruktansvärt. Och ändå verkar ingen förvånad. Såklart, vi visste ju att sådant här händer och att det kommer att hända igen. Och vi sörjer med alla som förlorade någon, blev skadade eller tvingades uppleva det på plats. Och förhoppningsvis så står vi lite starkare tillsammans. Vi måste stå tillsammans och inte låta den här ondskan vinna. ♥
