Då är den här. Den femte årsdagen för när jag blev sjukskriven för utmattningsdepression. Eller det är nog egentligen 21a som är rätt datum men jag brukar räkna från midsommar eftersom det var i anslutning till det. Det har alltså gått fem hela år sedan jag gick till läkaren och bröt ihop. Fem år sedan jag var så trasig, skör och fel ute att det gjorde mig sjuk. Fem år sedan jag tillslut gick till läkaren efter att Kim sagt åt mig på skarpen. Fem år sedan läkaren sjuskrev mig med omedelbar verkan och förbjöd mig från fysisk och psykisk ansträngning. Fem år sedan jag var så inne i min egen misär att jag inte förstod att sjukskrivningen också innebar att jag faktiskt skulle stanna hemma från jobbet direkt efter läkarbesöket, boka av alla kunder och börja den långa resan mot ett friskt liv. Jag minns att det var först efter ungefär 3 månader som jag började förstå och på riktigt acceptera att jag faktiskt var sjuk. Att det var en sjukdom och att jag inte kunde lura den eller mig själv längre. Och att det var först när jag på riktigt började acceptera mitt tillstånd som jag började gå ner mot botten och blev sjuk på riktigt. Enda vägen upp är att först gå hela vägen ner. Första halvåret var fyllt av panik kring tiden. "Nu har den här vidrig sjukdomen tagit fyra månader av mitt liv. Och sedan "nu har det här äckliga tagit åtta månader av mitt liv". Och sedan blev det 1 år, 2 år och 3 år innan jag på riktigt började känna att jag var på rätt väg. Nu när det gått 5 år sedan jag blev sjukskriven så märker jag att det känns allt mer avlägset. DET KÄNNS AVLÄGSET. Jag är inte i det på samma sätt längre. Jag tänker inte direkt på utbrändheten när jag mår dåligt, har en stressig period eller är ledsen. Jag har inte samma intresse av att prata om det lika ofta och det händer till och med att jag hoppar över att berätta om det när någon berättar om sitt. För det är inte längre en så stor del av mig att det är ständigt närvarande. Och kanske det viktigaste av allt - jag är inte längre rädd för att hamna där igen. Tidigare så var jag ständigt livrädd för att en dålig dag eller ovanligt tung trötthet betydde att jag var på väg utför igen. Så känner jag inte längre. Jag känner mig trygg i att jag på riktigt har byggt om mitt liv efter det här och att jag i och med det som hände tvingades lära känna mig själv. Jag tror inte att det på något sätt är omöjligt att jag skulle kunna hamna där igen, det är rimligtvis en enormt stor risk - men jag känner att avståndet till den risken ökar litegrann för varje dag som jag fortsätter att utgå från min dagsform, jobba med mig själv och påminna mig om min egen mänsklighet. 5 år. Ärligt talat så trodde jag aldrig att jag skulle komma såhär långt.
