När man mår som sämst behöver man det som mest, ändå är det då det är som svårast att göra det. "Det" är de där välgörande träningspassen, lugnet att möta sig själv och sina verkliga känslor, scrolla mindre och allt det där andra som gör en gott. Det är inte så konstigt egentligen. Här kommer ett försök till ett målande exempel, häng med! Tänk att vi varje dag har ett visst mått av energi (tusen kronor som en metafor). Säg att 750:- går till allt nödvändigt (jobbet, hemmet, familj, det basala). Då finns det 250:- (energi alltså) kvar till allt annat som vi vill/behöver göra (träna, socialt, göra något kul, meditera, etc). Så kommer något oväntat och utmanande in i livet - någon i ens närhet blir sjuk, en hårt stressande period på jobbet utmanar, konflikter pågår, man bryter upp eller liknande - vilken energi går åt då? Jo, de 250:- man hade kvar eftersom de vanliga 750:- fortfarande behövs till livet, jobbet och allt det andra som förväntas rulla även när det krisar. Alltså går de få hundralapparna (energin) som vanligtvis går till att spendera på träning/socialt/kul till kris/stress/utmaning och det blir i bästa fall någon krona kvar till det träning/socialt/kul. Då spelar det ingen roll hur mycket man än VET att man BEHÖVER och mår bra av att träna, träffa vännerna eller komma ut - det kan kännas stört omöjligt och det är inte så konstigt eftersom hela summan (energin) ätits upp av allt som pågår. Det här behöver inte betyda att man ska strunta i det man behöver, tvärtom. Man behöver vara medveten om att energi är begränsat och att i vissa perioder kostar det mer vilket gör att man behöver försöka hämta hem på annat. Sammanfattningsvis. Allt kostar energi. Du har begränsat av den. När livet kräver mer av dig, behöver du kräva mindre av dig själv. Hängde ni med? Läs även: Mina senaste loppisfynd
