Ända sedan jag började blogga om träning, hälsa och mat för 7 1/2 år sedan så har jag fått frågor om ätstörningar. Först kom det anklagelser om att jag skulle ha det i smyg, eller att jag skulle haft det tidigare, och med tiden övergick frågorna till hur jag kunnat klara mig från att själv bli sjuk när jag jobbar med hälsa, upplever press och får kommentarer om kropp och utseende. Jag har svarat svävande om att det kanske beror på att jag verkligen försöker vara en sund motpol eller att tack vare mitt jobb så får jag hela tiden lära mig mer om balans och hur man kan bygga en sund livsstil. Typ. Det riktiga svaret är att jag har levt med en ätstörning så nära inpå. Det har satt någon typ av försvar eller intensivt arbete mot allt det där. Jag mixtrar aldrig med maten. Jag är uppmärksam på mina egna tankar, väljer bort sådant som inte känns sunt och är så oerhört noga med att ta hand om det där friska, för jag och familjen såg på när det sjuka tog över vår syster och dotter. Under alla dessa år så har det var omöjligt att svara ärligt kring det här. Linnea har inte velat att någon ska veta. Hon har inte velat att människor ska se på henne utifrån sjukdomen och hon har velat glömma. Nu har kommit till en punkt då hon är redo att berätta sin historia och förhoppningsvis så kan det hjälpa andra. Hon skriver verkligen öppet och ärligt och jag är så stolt över henne och att hon vågar ta det här steget. Älskade syster! ♥ Läs nedan: → Linneas berättelse! ← Börja med introduktionen som finns länkat högst upp i de senaste inläggen.
