Det var någonstans i början av jullovet och snön hade ännu inte nått oss. Jag och syrran började bli lätt rastlösa och insåg att det enda rätta var att göra det vi gör bäst: bygga någon typ av hinderbana/cirkel i trädgården och kötta fram någon form av ny energi. Bilden ovan visar hur enormt taggade vi var på uppdraget - fast lite missvisande är den ju eftersom vi ändå var sugna. Men också osugna, sådär ambivalent som man kan bli när man är på väg att slappna av och gå in i den stora juldvalan. Jag gick runt i min enorma jacka och försökte hitta tillbaka till den personliga tränaren som jag ju ändå är, men kanske lämnade kvar på skrivbordet i Stockholm. Här i Hedemora verkade hon eller några kreativa hjärnceller befinna sig. Men! Syrran gav sig på någon jädra vedsäck och påstod att det var ju ett utmärkt redskap till en station och då samlade jag ihop allt jag hade i PT-kunskaper, var ju tvungen att bidra med något till vår träningsring :)))) Där står hon och agerar så självklart med sin säck. Det var briljant då. Enkelheten i att bära säcken joggandes eller gåendes runt huset. Mycket bra station! Själv kom jag på "armhävningslådan". Inte fött ur mitt mest kreativa brus men vad kan man begära 23 december kl. 11.17 med begränsad tid då två julshoppningsugna vänner väntade liksom. Vi lyckades bygga ihop ett gäng stationer. En spurt, en "hoppa jämfota över kratta som låg på stolar", en marklyft med en gammal skivstång som hittades i verkstan, vedsäcken som släpades runt huset, en rodd med två vikter, armhävningslådan och rörelseövning med kvastskaft. Så satte vi klockan på 25 minuter, tvingade med mamma och pappa och körde så svetten rann. Nöjd, nöjd, nöjd! Alla var betydligt gladare med en skön energi i kroppen. Bra grej i all sin enkelhet. Läs även: Är "kvinnogym" lösningen på mäns skitbeteende?
