Att träna är ju nästan alltid bra. Där jag befinner mig i mående så är det nästan avgörande. Min vilopuls har legat ovanligt högt de senaste månaderna och eftersom jag vet att det inte är något fel på mina värden så kan jag bara koppla ihop det med den inre stressen som bor i mig. Jag vet vad det beror på och antar att det kommer att ändras i och med att jag börjar må bättre igen, men tills dess så kan jag bara ge mig själv bra förutsättningar för att må så bra som det går under tiden. Och att komma iväg och träna kändes som sagt avgörande. Både för pausen, att få lyfta ur mig och att hjälpa kroppen att hantera stresshormoner. Så unnade mig ett 10-kort på SPR och frågade Kim om vi kunde ändra om vi vår rutin om att jag lämnar och han hämtar så att jag kunde få träna på morgonen en del dagar. Sedan dess har jag fått till 3-4 pass i veckan och det har gett så mycket. Det viktiga här är inte antalet pass, utan att jag insåg att jag behövde träningen och att jag pusslade om livet för att få till den. Och det är det jag vill komma till. Det är så lätt att inte få till träning. Det är så lätt att låta livet ta över och plötsligt så hinner man inte med träningen eller rörelsen eller vad man nu vill göra med sin kropp. Det är då vi behöver prioritera om och se att den där lilla stunden som är bara för en själv är guld värd, oavsett om den som för mig nu handlar om att svinga kettlebells eller att gå ut och sitta på en sten eller att promenera längs havet. För mig har de där passen gjort att jag mår bättre i stunden och att jag hanterar det som gör att jag mår dåligt lite bättre. Och min vilopuls har sänkts till mer vanliga nivåer igen vilket känns som ett steg i rätt riktning.
