JADÅ! Hade längtat efter att få kötta ur mig igår. Skulle gå på Metcon med Klara och Sanna. Skyndade mig från kontoret, ombytt och klar. Redo! Ville svettas. Ta i! Jorå. Kom dit några minuter innan och i samma sekund som jag fått av mig skorna så vet jag att något inte stämmer - inser när jag dragit mitt kort att jag inte bokat klassen. Bara skrivit upp det i kalendern. Men inte bokat. Och det är fullt. Och begränsat antal platser. Och det är som om min längtan efter att få röra på mig tar över så jag bara vänder om i en väldig fart, upp på cykeln och hem för att klä mig för löpning innan jag ens hinner börjar fundera på att strunta i det. För det är ju några avgörande sekunder där - antiklimaxet som fullständigt tar över när man inser att det inte blir som planerat. Hade jag stannat upp där och till exempel försökt övertala dem om att jag skulle fått köra ändå trots min tabbe med bokningen osv och det inte hade gått, så hade det eventuellt gjort att jag tappat sugen och bara åkt hem istället. Det blir ju lätt så. Tog mig istället ut och sprang runt sjön, först snabbare och sedan i pratfart med min kompis Stefan i lurarna en bit. Och det var så skönt att komma ut. Och jag påmindes igen om hur mycket jag ändå tycker om löpning, trots att jag lätt intalar mig annat. Och jag hamnar även i någon slags dåligt självförtroende där jag tror att jag inte ska orka springa. Så är det ju inte. Ahh. Tack för att jag lyckades vända den där missen till en skön löprunda istället. Det är ju verkligen inte varje gång den vändningen funkar. Läs även: Till dig som säger: Jag är ingen löpare!
