Jag och syrran släpade oss ut på en löprunda igår. Kände direkt att jag inte var med i matchen. Vägen blir rätt brant direkt och backarna avlöser varandra upp på berget vilket gör att det blir lite noll till hundra. Andningen var tung och allt stretade emot. Vi sprang rundan i skogen som planerat även om jag i sista backen bad att få stanna till och andas lite för det var så tungt att dra andetag att det nästan kom panikkänslor, så jädra obehagligt och det säger något om vart jag och min kropp befann oss idag. Vi hade bestämt att vi skulle riva av några intervaller i sista backen och jag kände direkt när jag drog iväg på min första att jag inte skulle pressa mig. Lät syrran springa mycket längre medan jag drog ett streck redan efter hälften av backen. Det fick vara min mållinje. Och det är det här jag vill lyfta. Mina och syrrans förutsättningar var helt olika idag. Jag var tung rakt igenom, medan hon hade mycket att ge. I det läget är det så lätt att man antingen pressar sig alldeles för hårt (som att jag hade tvingat mig själv att köra lika långa intervaller som hon) eller att hon hade hållit igen för att anpassa sig efter min dåliga dag. Att lyssna in sig själv, oavsett om det handlar om att springa den kortare intervallen eller att käka en bulle trots att alla andra i sällskapet bara ska ha kaffe eller att tacka nej till något trots att man inte har andra planer för att man verkligen inte vill eller orkar, är så förbannat viktigt. I det stora och det lilla.
