”Projektet träning” - hejdå! Varför har det blivit så förbaskat avancerat och dyrt att göra det mest naturliga i världen? Ge sin kropp rörelse. Människan behöver aktivera sig för att må bra och hålla sig frisk - trivas. Människan behöver få göra av med energi och stoppa i sig energi. Vi behöver utsätta kroppen för sådant som hjälper den att svettas. Vi behöver belasta hjärtat, det stärker. Vi behöver utmana vår styrka och öva på att stärka våra svagheter - allt det där vet vi, ändå är det så förbaskat svårt. Hur ska vi få bort den epidemi av prestation, press, yta och dåligt samvete som ofta omger "träning"? Träning är tyvärr inte förknippat med något härligt och enkelt, snarare fyllt av negativa känslor och ångest. Ett måste. En press. Något som får en att känna sig oduglig. Något som är en kamp. Träning. Rörelse. Aktivitet. Oavsett vad vi väljer att kalla det när vi använder vår kropp så är det ju just det vi gör - använder kroppen. Det är vad vi gör när vi gör bicepscurl, dansar skiten ur oss på ett bröllop, bär fyra tunga matkassar, promenerar den där kilometern till stranden i flip flops och när vi klättrar på en stol för att svinga in pryttlarna högst upp i garderoben. Ändå värderas "projektet träning" så mycket högre än den vardagliga rörelsen. Det blir så mycket fokus på prestation, tillbehör, grejer och utsidan. Vi lägger så mycket kraft på att planera ett pass att orken knappt räcker till för att genomföra det. Jag har sagt det förut och jag upprepar det igen - vi borde kanske sluta med träning och bara fokusera på att göra rörelse. I alla fall tills vi inser att båda är viktiga. Att inget är bättre än det andra om det är kravfyllt och ger ångest.
