Kroppen ligger i en något avancerad yogaposition som äntligen, äntligen får kontakt med min korsrygg. Den har varit stel i månader och jag har inte riktigt lyckats komma åt den, hur mycket jag än vridit och försökt. Jag ligger på syrrans ekologiska yogamatta i bambu i en liten yogastudio i den lilla skidorten Banff i Kanada. Lokalen har en orange vägg. Orange är hälsans färg. Min matta ligger så jag ser ut genom fönstret. Synen som möter mig är nästan overklig. Bergen fläker ut sig, nästan som en kuliss. Vi är omringade av dem, bergen. Jag byter position och vilar pannan mot ett bolster och känner att det drar djupt i sätet. Vilken jävla belöning det här är. Svordomen behövs i den meningen. För det är helt magiskt att komma i kontakt med sin egen kropp på det här sättet. Bara de första minuterna så gjorde sig svagheterna påminda. Jag kände in kroppen. Fick tid att scanna av status. Hur mår jag? Hur känns kroppen? Och jag tänker att det är så sällan som vi gör det innan vi tränar. Vi bara kör. Bestämmer innan vad som ska göras och sedan kör vi. Plattan i mattan. Hårt. Svettigt ska det vara. Ändå är det nog inte det vi behöver, inte så ofta i varje fall. Hur kan man veta vad kroppen behöver om man aldrig känner in den innan man börja använda den, pressa den. Vi chansar ju bara. Jag är totalt uppslukad av min kropp nu. Är medveten om varenda centimeter. Och belöningen är läkande. Plötsligt kan jag dra andetaget riktigt djupt. Det är inte ens ansträngande. Visste inte att det varit ansträngande att dra djupa andetag förrän nu. Hur kan jag ha missat det. En sådan basal sak som andningen. Jag ligger där på yogamattan och lovar mig själv att ge mig själv tid att känna in kroppen oftare. Hur ska jag annars veta vad den behöver. En text som jag skrev 22 mars 2018. Behövde läsa den igen. Kanske du med.
