Vad tänker du på när du hör ordet träning? Troligtvis ser du något pulshöjande framför dig. Aktiviteter som utmanar styrka och kondition. Disciplin. Timmar på gymmet. Rörelser som får svetten att lacka och som ger en känsla av att vara helt slut. Tunga lyft och ombyte med obligatorisk dusch efteråt. Det finns föreställningar om att träning bara sker på gym eller att det bara är träning om det utförs en viss tid. Att man måste träna ”minst en timme för att det ska ge något”. En krävande och orealistisk bild av vad som är godkänt som träning och ej gör att tröskeln till att röra på sig blir (för?) hög, vilket gör att det är lätt att låta bli. Känslan av misslyckande och otillräcklighet går hand i hand med pressen. Vad händer med ens relation till träning om den är fylld med press, prestation, krav och pekpinnar? Det handlar inte om att träning måste se ut - och utföras - på ett visst sätt för att duga, det handlar om att fortsätta använda kroppen oavsett var man är i livet. Det handlar om att utgå från de förutsättningar som råder och acceptera att våra förutsättningar förändras över tid - och därmed jobba med sig själv i det som är när det är. Vi behöver bredda synen på träning och göra den mer tillåtande. Träning är inte bara när du springer maxpresterar och köttar allt du orkar. Träning handlar om att använda kroppen i olika grad och olika intensitet – och att fortsätta göra det även när vi känner att vi inte orkar eller kan ge allt vi har. Träning är inte bara att topp-prestera i marklyft, det är att allt som innebär att vi använder vår kropp – det bör åtminstone vara det. Ibland är det mer planerat och med mål att utmana sig själv så mycket som det bara går. Ibland är det fritt och planlöst och ibland med enda fokus att bara röra på sig en stund för att få ny energi. Våra förutsättningar till träning och rörelse ändras med livet och vi behöver ändra våra förväntningar med dem. Jag tror att en bredare och mer nyanserad bild av träning gör det lättare att acceptera att vi ibland har massor att ge och ibland knappt har något alls, med målet att fortsätta röra på oss oavsett om det är långsamma steg runt kvarteret för att man läker från en utmattning eller är nyförlöst eller satsar fokuserat på att pressa tiden på milen. Att vara tillåtande i sin träning tror jag gör helheten mer hållbar och nyanserad med utrymme för livets olika cykler - och utrymme att ta hand om sig själv (röra på sig) i alla delar utan känslor av otillräcklighet och press. Hur tillåtande är du i din träning?
