Jag och Elin tränade ett boxpass på lunchen. Jag har kört kickboxning i flera omgångar, speciellt när jag bodde hemma i Hedemora. Kan inte minnas att jag har kört något renodlat boxpass sedan innan jag blev utbränd så mitt utgångsläge för dagens pass var ändå att jag kan det här. Men kunde jag det? Nej, det var som att det var första gången. Min hjärna kopplade inte instruktionerna som tidigare och när det går för fort blir det fel. Inget konstigt om det inte var så att jag har gjort det här mycket innan så det borde sitta lite i ryggmärgen. Nu var det som att allt var nytt och det var dessutom trögt att få det rätt. Jag blev betydligt mer trött i skallen än fysiskt eftersom mitt främsta fokus var på att räkna och slå och sparka på rätt sida - med andra ord så nyttigt för min hjärna. Känner att jag vill fortsätta gå på de här klasserna för att det måste vara så bra för huvudet (kroppen med såklart). En annan grej som blev så påtaglig är att jag kopplar långsammare så jag hamnar efter - det explosiva finns inte alls längre. Och det var omöjligt att komma upp i tempo när det var så mycket annat att hålla koll på samtidigt - slå rakt med höger hand, sparka med vänster, gör ett steg, slå med vänster osv. Har ju berättat flera saker om min hjärna efter utbrändheten den senaste tiden och trots att det snart är 8 år sedan jag blev sjuk så det först nu jag märker vad som faktiskt förändrats. Kanske för att det tagit såhär lång tid att bli trygg i ett frisk liv. Att berätta om det jag märker känns viktigt, både för att det är viktigt att prata om och för min egen acceptans kring det. Dagens boxpass lärde mig att saker som jag trodde att jag kan för att jag gjorde det innan jag blev sjuk, kan behöva läras in igen. Och det förstärkte det jag märkt att när det blir för mycket samtidigt (som här att både hålla koll på instruktioner om vart och hur jag ska slå och sparka och samtidigt komma upp i tempo) blir svårt att få ihop på ett självklart sätt och kräver en större ansträngning. Jahapp. Någon som känner igen sig?
