Låt oss ägna oss en stund åt det som pågår i mig när det kommer till löpning. Följande scenario utspelar sig: Jag känner ett sug efter att springa. Tänker på hur skönt det vore och hur bra jag mår av det. Klipp till när det närmar sig och jag dränks i "kan inte, orkar inte, vill inte, klarar inte" OCH SÅ VIDARE i ett jädra kackel. Trots att jag är uppvuxen med löpning och har ägnat hela uppväxten till att springa i olika lopp och backar och som träningsform så har jag ändå ett förbaskat svajigt självförtroende när det kommer till just löpning. Jag vet någonstans att jag kan springa och jag vet att jag är så förbannat förtjust i det när jag väl kommer i gång och jag vet att jag kan springa och allt det där. Ändå är tröskeln så väldigt hög många gånger. Så det gäller att hitta knep för sig själv. Ett av mina är att börja att promenera upp för Hammarbybacken, då blir jag alltid sugen på att springa. Bor man inte nära en gigantisk backe så kanske det kan hjälpa att säga till sig själv att man ska ta en promenad och bara spurta upp för backarna eller springa mellan några lyktstolpar eller liknande? Ibland behöver vi bara lura ut oss så bli den där mentala tröskeln lite mindre. Läs även: → Det här med att ställa om mentalt när det skiter sig!
