Jag hade jobbat på sedan tidig morgon. Kände mig stel i kroppen och tung i huvudet. Behovet av rörelse pockade på. Ville sträcka ut. Genast drog de mentala hindren igång. Hann jag verkligen träna nu? Klockan var redan mycket och jag behövde både jobba lite till, äta, röja undan och tvätta håret. Plus att jag ville lägga mig tidigt. Så lätt det hade varit att fastna i det där. Att det var försent att gå ut och röra på sig nu. Klockan hade precis passerat sju och om jag skulle hinna med allt det andra innan läggdags så var det försent. Eller inte. Behovet av att få rensa huvudet tog över och plötsligt befann jag mig i spåret. Springandes i jämn takt. Från att jag snörade på mig skorna så befriades jag från alla förväntningar. Det blev en löprunda runt sjön. Det fanns ingen plan, ingen tidtagning, ingen prestation. Jag vet inte ens hur länge jag var ute. Det enda jag vet är att det är så förbannat fint att ge sig själv sådana här stunder ibland. Där vi utmanar alla ramar om hur det borde vara genom att exempelvis gå ut och springa utan att ta tid, mäta kilometrar, värdera hur lång rundan blev eller vilket tempo vi höll. Med enda syfte att rensa huvudet. En annan grej som jag tänker på när det kommer till träning och kanske framförallt löpning - om du ska börja och vill komma igång. Utmana dig själv genom att hushålla i början så du inte driver på och ger efter för den där känslan av att vilja ge allt direkt. Håll igen. Spring kortare än du vill när du är supermotiverad och se på det som om du sparar lusten till imorgon med. Motsatsen till klassikern att gå all in, köra slut på allt och lägga av inom tre veckor. Läs även: → Du vet väl att du kan träna tillsammans med mig på instagram?
