Träningen hörni. Nu händer det äntligen. Den här veckan är första gången som jag ser att det är möjligt att prova ett av ställena som jag funderat på att köpa kort på. ÄNTLIGEN. Har skrivit mer om hur jag resonerat kring träningen den senaste tiden här. Att jag nu känner att det är möjligt betyder rimligtvis att det börjar lugna ner sig lite. Att jag kan prioritera det här. Fast ärligt talat så känner jag också att jag måste. Allt annat kanske skulle behövas prioriteras över får vänta lite. Det är som att hela mitt väsen skriker efter att få ta i och bearbeta frustration som är uppbyggd i kroppen. Få de där endorfinerna, som visserligen kommer via den dagliga transportcyklingen, men behöver dem i ny förpackning så att säga. Har nu markerat två tillfällen i kalendern som får ägnas åt någon form av träning. På torsdag testar jag Express-klassen på SPR och på fredag morgon unnar jag mig den där morgonrutinen som jag hade innan barn - promenad eller jogging direkt man vaknar. Ser fram emot det här!
