Jag kom till kontoret, energilös. Satte mig i fåtöljen jag alltid hamnar i och undrade hur fasiken jag skulle få något gjort. Tårarna svämmade över under ögonlocken och jag grät för andra gången den morgonen. Första gången var när Edith vägrade ta på sig skorna och jag hade noll kraft att bli arg, så jag blev ledsen istället. Ni vet, den känslan. Hade tänkt gå och träna innan lunchen men i stunden med morgonens andra gråt och kraftlösheten så kändes det omöjligt. Började argumentera med mig själv i huvudet. För och emot. Tillslut så samlade jag ihop mig själv och gick iväg till träningen. Lovade mig själv att göra minsta möjliga utan att pressa. Väl på plats så var jag utanför kroppen länge, som att jag stod utanför mig själv. Allt var jobbigt, motigt och jag var skör. Men tillslut så hände något och jag hittade ner i kroppen. En rörelse i taget. Här och nu. Tankarna stillnade. Här och nu. Och även fast jag knappt tog i, även fast jag inte orkade mycket och även fast jag inte pressade mig så var jag som pånyttfödd efter. Plötsligt så var hela mitt väsen mer i balans. Sinnet kändes klarare och jag hade ett snällare perspektiv. Starkare. Tack till mig själv för att jag tog det kloka beslutet att ge mig själv mjuk träning när jag kände mig som svagast.
