Det är fredag, alla hjärtans dag, och jag har precis kommit hem från ett träningspass på gymmet. Körde en cirkel med olika stationer, ett av de passen som jag uppskattar mest på stället jag går till. Körde det även i måndags och det slog mig hur tacksam jag är över min kropp. Någonstans mellan det jobbiga i övningarna och att vara fullständigt närvarande så var det som att tacksamheten golvade mig. Jag är så förbannat tacksam för att jag växte upp med så mycket idrott, aktiviteter och sporter. Att jag fick bygga en grundkondition som jag fortfarande tackar i vuxen ålder. Jag är så förbannat tacksam över att min kropp tagit sig igenom all jävla rehab som jag behövt ägna mig åt de senaste sju åren i form av utbrändheten, armbågsskadorna, graviditeten, förlossningen (inkl. de två liter blod jag förlorade) och hela förra året med inre stress, för lite sömn och den prövning som det var. Jag är så förbannat tacksam över att jag lärt mig att bromsa när jag behöver - som för några veckor sedan då jag var sådär läskigt trött och valde bort regelrätta träningspass, eller nu i veckan då jag kört ett lugnt pass, vilat två dagar, provat ett lugnt pass osv pga något krassel i halsen. Jag är så tacksam för att jag känner mig så grundstark och smidig trots att jag haft en otroligt krokig och osammanhängande och utmanande träningsrutin de, ja senaste typ sju åren ... sedan jag blev sjuk i utmattningsdepression egentligen. Nu när jag skriver det här så landar det där lite mer. Det faktum att min träning handlat om någon form av rehab i nästan sju års tid. Har tampats med det ibland. Att känna att jag borde göra mer, träna på ett annat sätt, göra som många andra, pressa mig hårdare och sådant. Men nej. Jag har behövt allt det där precis som det varit och belöningen kommer nu, när jag kan njuta av den här känslan. Tack kroppen ♥ Läs även: → Ångest av att ta det lugnt?
