De senaste tre träningspassen har varit så förbannat givande i det att jag upplevt total närvaro - och vilken skillnad det gör. Huvudet är fritt från tankar och jag har inga förutfattade meningar om hur det ska gå, vad jag ska klara av eller om jag kan. "Tar det som det kommer" låter lite klent i sammanhanget men det är precis så. När jag tränade ett pass med José och han kastade på mig nya övningar så sade jag aldrig "nej det där kan jag inte" eller "hur ska jag ens ...", utan bara provade. Det gör hela skillnaden. Vi vet att det mentala spelar roll och det är ändå lätt att hamna i att man begränsar sig genom att redan innan säga att man inte kan eller att inte ens försöka för att man bestämt sig för att det inte går. Det är något jag upplever i vuxenvärlden överlag, att man begränsar sig och ofta inte försöker för att man "är för gammal"/"inte kan"/"aldrig gjort det innan" och liknande. Vi dömer oss själva så förbannat hårt, vilket bland annat gör att vi låter bli. Men åter till min träning och framförallt löprundan igår. Tänkte bara springa runt sjön för att det kändes skönt att rasta benen efter en lugn helg. Väl ute så hamnade jag i ett flow där jag absolut inte sprang mitt snabbaste, men absolut mitt skönaste. Stannade till. Gick en bit. Sprang en avkrok som förlängde rundan. Spurtade allt jag hade de sista hundra. Och det jag framförallt tar med mig är hur förlösande det är att springa när man inte säger massa skit till sig själv inför och under och vilken enormt skön känsla som fanns i kroppen när jag vaknade imorse. Läs även: 3 recept med avokado!
