När du pratar om träning - vad är tillåtet i det ordet för dig? Vad jämför du med? Det är så lätt att hamna i ett läge där "träning" är förknippat med det som var ens bästa, och att det blir utgångspunkten för ens nuläge även om det egentligen är helt uppåt väggarna att jämföra med. Säg att du hade en period för några år sedan då du tränade flera gånger i veckan och blev stark. Du orkade, pressade på och kände att du levererade i träningen. Kanske hade du flyt i passen, lyfte tyngre och sprang snabbare. Det var bra! Och nu befinner du dig i en period där livet ser annorlunda ut: Du är (eller har nyss varit) gravid eller du har flyttat så du pendlar långt till jobbet eller du har dragits med en skada som inte läker eller du är konstant slutkörd och blir sjuk hela tiden. Ändå finns den där bilden av "träning" omedvetet med i bakhuvudet som ett mått för hur "det borde vara" och vad du "borde prestera" när det kommer till träning. Så blir träning med allt vad det innebär fyllt av besvikelse och frustration, för det som är nu är så långt ifrån då. Och det som är nu känns aldrig tillräckligt i jämförelse med det som var då. Här önskar jag att befria dig från det som var. Det var något fantastiskt fint men det är ganska orelevant nu, speciellt om det blir något som stjäl energi i det dolda. Lägg fokus på "hur kan jag träna (använda kroppen) som livet/jag/förutsättningarna/kroppen/åldern/etc är här och nu?". DÄR börjar det hända grejer. Där kan du påverka, förändra och stärka. Där kan du glädjas åt det du gör och bidrar med och tillåter dig själva att vara och göra utan att det förminskas av att det inte är exakt samma som det som en gång var. Vad vill du fylla träningen (användandet av kroppen) med nu och vad innebär träning (användandet av kroppen) med för dig utifrån förutsättningarna som råder? Läs även: Tips till dig som är orolig
