Varför tränar jag? En viktig fråga att ställa sig lite då och då eftersom svaret troligtvis ändras genom livet. Mitt varför uppenbarade sig som en liten gudagåva häromkvällen när jag bar astunga otympliga skivor i solnedgången: "Jag tränar för att känna mig kapabel". Som då, när Tareq behövde avlastning från allt det tunga i husbygget och säger lite halvt på skämt "om du pallar". Pfft OM jag pallar?!?!?! Snälla rara MAN sätt dig ner så ska du få se på pallar. Så bar jag 10, 20, 30, 40ish astunga otympliga skivor och lassade upp nästan hälften av dem på våning två innan plikten (natta bebis) kallade. Där är hela mitt varför. Jag tränar för att känna mig kapabel. För att kunna rycka in där det behövs och veta att jag pallar. För att kunna riva av något som kräver fysisk ansträngning spontant och veta att jag klarar av det, att gryndstyrkan och grundkonditionen är på plats. Jag tränar för att det ger mig kompetens, stoltare hållning, håller mig frisk, är en jädra humörhöjare och att man blir mer kåt, glad och tacksam för livet, sig själv och allt runt omkring sig. Och för att det är så mäktigt att känna sig kapabel <3 Vi avrundar med en nätt bildserie på "Sofia bär otympligt pinne, signerad av hängiven blogg-husband": Nästa planka, jahapp det börjar kännas och brännas. "Ställ dig så älskling, man vill se hur stor den här" .... hehehe som flickan SA! Här säger han "men snälla du ser död ut när du går förbi le lite". Perfekt hejarklack. Effekt uppnådd. Se så glad man blir av att bära planka, heter den här bilden. Tack och hej, fint att du ville hänga en stund här på min plats på internet! 💘
