Först vill jag börja med att tacka för alla bidrag som kommit in till den nya följetongen i bloggen: Veckans läsarberättelse. Ni är helt fantastiska. Så modiga och starka. Eftersom jag nu ska sätta mig på flyget hem till Sverige så passar det extra att lägga det inlägget idag, men från och med nästa vecka kommer det bli torsdagar som ni önskade. Varsågoda, här är veckans viktiga läsarberättelse: "Det har snart gått tio år sedan ett monster flyttade in i mitt huvud och tog över min kropp. Jag var tolv år och trodde att en viktnedgång var lösningen på alla mina problem. Att om jag bara blev smal skulle jag börja tycka om mig själv, jag skulle bli populär i skolan och då skulle min pappa vilja spendera mer tid med mig. Ingenting av det stämde. I början var det lätt. Jag var fascinerad över hur fort jag kunde tappa i vikt och omgivningen berömde mig. Det var både jämnåriga och vuxna som gav mig komplimanger för min viktnedgång. Som sa att jag var duktig som hade sån disciplin. Skulle de ha sagt det om de vetat att jag vad allting skulle leda till? Att jag ett år senare skulle behöva pausa min skolgång för att min anorexi var så allvarlig, att jag skulle behöva vistas flera månader på en annan ort för att få specialiserad vård dygnet runt och att jag tio år senare fortfarande skulle vara fast i anorexins klor. Tänk vad en oskyldig bantning kan leda till. Jag är inte frisk idag. Jag minns inte hur det är att ha ett frisk förhållande till mat. Hur man äter utan att tänka, analysera och räkna. Hur gör man? Jag har levt med ätstörningen i halva mitt liv och jag kommer inte ihåg hur det är inte göra det. Jag vill lära mig. Jag vill ge livet en chans. Det här livet kan jag. Jag vet hur det är att leva med anorexia. Den världen är bekant. För det har blivit min värld. Men jag vill inte ha det så. Jag vill uppleva mer än det. Jag vill leva. Det hopplösa är att jag tappat tron till mig själv. Jag har tagit sats och försökt göra förändringar i rätt riktning många gånger, klarat en tid och sedan alltid fallit tillbaka. Jag blir rädd och backar tillbaka in i det som kommit att bli min trygghet. Men jag vill inte att anorexin ska vara min trygga plats. För den är fan inte trygg. Den har varit nära att döda mig ett flertal gånger och om jag inte blir frisk är det den som med högst sannolik kommer vara orsaken till min död. Jag vill inte det. Om någon där ute känner igen sig. Eller har en tanke att dela. Vad som helst. Kanske du själv varit sjuk och lyckats ta dig ur det - berätta det för mig! Berätta om du själv kämpar med en ätstörning. Ibland känner jag mig ensam med den här sjukdomen, men jag vet att det inte är så. Tyvärr. Ta hand om er och tack för att jag fick låna en del av din värdefulla tid. Tack." Läs mer om Veckans läsarberättelse och hur ni skickar ett bidrag HÄR.
