För två veckor sedan började vi med en ny följetongen här i bloggen, nämligen "Veckans läsarberättelse". Det är alltså någon av er läsare som tar ordet och delar med er. Vill du bidra med din berättelse? Maila till info@ptfia.se och märk mailet med "Veckan läsarberättelse". ______________________________________ Här är veckans läsarberättelse: Det var en oktober kväll för ett år sedan, som jag inte kunde somna. Det var en märklig känsla i kroppen. Jag låg och stirrade i taket, vände och vred mig. Jag gick upp på toa. Plötsligt hör jag ett konstigt ljud från mina föräldrars sovrum, så jag smyger dit. Dörren står på glänt och jag kikar in. Mamma sitter upprätt i sängen och gråter och slår sig på bröstet. Pappa ligger och halv sover. Jag flyger in i rummet och försöker genast få reda vad som hänt. Jag får inget svar. Jag ser bara mer tårar från mammas kinder och hårdare slag mot hennes egna bröst. Jag blir orolig. Paniken i rummet stiger. Jag vill bara veta varför min mamma är ledsen. Hon som aldrig gråter. Men mamma kan inte prata. Hon får inte fram ett ända ord, jag ser att hon försöker kommunicera med mig. Men inte ett enda ord får hon fram. Vad ska jag göra för att lösa det här? Jag har panik men håller lugnet. Jag andas, och försöker få ut min chockade pappa genom rummet. Det är mitt i natten, jag är trött men adrenalinet håller igång mig. Bakom mammas panik, ser jag att ena halvan av hennes mungipa hänger. Ena hennes arm börjar sakta sluta slå och domnar av. Jag börjar inse, men jag vill inte tro att det är sant. Det får inte vara sant, snälla, inte min mamma. Jag greppar telefonen, ringer 112. I telefonen svarar en kvinna, hon är lugn och frågar vad som hänt. Jag darrar, jag har precis insett, det tar länge innan jag får fram orden jag verkligen inte ville säga. "Min mamma har nog fått en stroke" viskar jag till kvinnan i telefon med tårar som tränger i ögonvrån. Klockan tickar, det tar tid innan ambulansen kommer. Tio minuter, dom längsta minuterna i hela mitt liv. Jag står där tyst i rummet. I mitt nattlinne kollade jag ut i mörkret på blåljusen. Dörrarna på ambulansen smälls igen, min mamma åker iväg. Det är mitt i natten och ingen av dom jag brukar ringa när något allvarligt händer är vaken. Alla sover, alla utom jag, inte kunde jag sova något mer den natten. Vi håller varandras händer. Sist vi höll varandras händer, var det ombytta roller. Då var det jag som låg på sjukhuset, med ett svagt hjärta och näringsbrist. Men jag minns att mamma höll min hand och bad mig varje dag att aldrig ge upp. Jag lovade henne det. Denna gång var det jag som greppade mammas hand och sa "Mamma, nu är det din tur att lova mig att aldrig ge upp". Sagt och gjort. Idag är vi båda hela och återställda. Ett löfte är ett löfte. Vi båda gav aldrig upp kämpandet mellan liv och död. Vi hade ju lovat varandra att aldrig ge upp. Läs förra veckans Här!
