För några veckor sedan började vi med en ny följetongen här i bloggen, nämligen ”Veckans läsarberättelse”. Det är alltså någon av er läsare som tar ordet och delar med er. Vill du bidra med din berättelse? Maila till info@ptfia.se och märk mailet med ”Veckan läsarberättelse”. ______________________________________ Den här veckan lånar jag veckans berättelse från min lillasyster Linnéa. Hon skriver nu en följetong i sin blogg där hon berättar om ett trauma och vad som ledde fram till det. Och det finns många delar i den här historien. Det handlar inte bara om själva skadan, det kommer mer. "Jag bröt lårbenshalsen 2012. Operationen ägde rum i Schweiz, jag var där som aupair. Jag älskar det landet. Makalösa berg, vackra byar, skimrande sjöar och alptoppar. Varje helg åkte vi uppför bergen där jag kunde gå loss i skidspåren. Under veckorna sprang jag runt vingårdarna och beundrade utsikten över Genevé sjön. Jag kunde springa en timme uppför om jag ville, upp och ned. Det var fantastiskt. Plus att jag fick en sanslös kondition eftersom jag kom upp på höga höjder. Men det blev för ensidigt och för mycket. Jag minns det så väl. Jag var ute på en av mina vanliga rundor, benen kändes pigga och jag pinade på bra tyckte jag själv. Alldeles i slutet på rundan, på väg nedför, hög det plötsligt till i ljumsken. Det var precis i landningen med ena foten på vänsterbenet som det hög till, från ingenstans. Steget innan hade jag precis tänkt att jag kände mig snabb, snabbare än väntat för jag visste med mig att jag sprungit mycket i veckan. Jag haltade hem, för det gick inte att stödja benet mer än så. Det var mer en "ryckig" känsla i höften än att det gjorde ont, det hög till i varje nedsättning men jag kunde ändå gå. Första tanken var att det måste vara en sträckning... Läs del 2, 3 och 4 HÄR. Och kika in hos henne närmaste tiden för det kommer mycket mer i den här berättelsen. ,. en bild av Sarasblick från vårt bröllop.
